Jag har börjat titta på Fear the Walking Dead, som är en prequel/spinoff/någonting till The Walking Dead (den utspelar sig tidigare, på en annan plats och med andra karaktärer), och blivit påmind om hur mycket jag gillar början på katastrofer. FTWD följer en familj i Los Angeles precis när zombiekatastrofen brakar loss på allvar, från de första ryktena om en konstig sjukdom och läskiga klipp på YouTube till totalt kaos.
Vad jag gillar mest med både katastroffilmer och virusfilmer (även om virusfilmer får mig att må dåligt) är de små tecknen på att något är fel och känslan av att det kommer att gå åt helvete, snart. Att följa olika karaktärer på olika platser i samhället när de upptäcker dessa små tecken och reagerar olika på dem. Jag gillar hur vardagen pågår olika länge för olika karaktärer, beroende på när läget går upp för dem. I FTWD finns exempelvis grannen som förbereder ett barnkalas och tycker att det är synd att så många gäster har avbokat på grund av den konstiga influensan, men rycker på axlarna och fortsätter med förberedelserna. Samtidigt packar en annan granne bilen full med proviant. Jag vet inte riktigt varför jag tycker att det sånt är så tilltalande, men så är det.