Fredrik Strage skriver om rock och det gångna året och att inget ”rockade så hårt som Mad Max: Fury Road […] Rockandet sköts av årets mest minnesvärda filmfigur: Coma The Doof Warrior, en blind gitarrist som går loss på sin eldsprutande gura medan diktatorn Immortan Joe rullar ut i strid”. Vidare skriver han, fortfarande hänförd av Fury Roads explosiva metalcred, ”Det känns logiskt att Ben Smith-Petersen, en stuntman som spelar The Doof Warrior i vissa scener, gifte sig med Riley Keough som är slavinna i filmen – och barnbarn till Elvis Presley”. The Doof Warrior, årets mest minnesvärda filmfigur. Capable, en slavinna, vars skådespelerska bara är intressant på grund av vem hennes morfar var. Kanske är det bara ett klumpigt ordval på grund av ordbegränsningen, men hur kan en titta på Fury Road och tycka att ”slavinna” är det bästa ord för att beskriva Keoughs karaktär? Hur kan en titta på Fury Road och tycka att The Doof Warrior, som sammanlagt har ungefär fem minuters skärmtid, är det bästa med filmen?
The Doof Warrior är en fantastisk och kul karaktär, ja, och Fury Road hade varit en sämre film utan hans närvaro, visst, men det är något med framlyftandet av The Doof Warrior och omnämnandet av Capable i förbifarten som ”slavinna” som sätter fingret på något viktigt när det gäller Mad Max: Fury Road och hur vi läser manliga respektive kvinnliga karaktärer i andra verk och i allmänhet. Jag vet inte hur många diskussioner jag läst, hört eller deltagit i om att de kvinnliga karaktärerna i Fury Road, möjligtvis med undantag för Furiosa, är så platta – samtidigt som samma personer tycker The Doof Warrior och alla Immortan Joes war boys är urfestliga.
Är Mad Max: Fury Road en perfekt film när det gäller dess kvinnliga karaktärer? Nej. Är problemet att de kvinnliga karaktärerna är platta eller underutvecklade i jämförelse med de manliga? Nej. Fury Road är inte en film som är överdrivet intresserad av att utveckla sina karaktärer. Hela filmens handling är upplagd för att maximera antalet våldsamma konfrontationer mellan dödskallepimpade monstertruckar, stora explosioner och galna stunts. Det är en actionfilm före den är något annat. De enda karaktärer som egentligen har speciellt mycket till karaktärsutveckling överhuvudtaget är Cheedo och Nux och åtminstone i Nuxs fall är den utvecklingen väldigt mycket på grund av att handlingen kräver det. I övrigt ligger Fury Roads prioriteringar annorstädes. Ändå tycker jag inte att karaktärerna, framförallt inte de kvinnliga, i Fury Road nödvändigtvis är platta. Fruarna har alla egna personligheter, agendor och viljor och är distinkta karaktärer, inte bara ”de fem fruarna”. De har egna personligheter, egna idéer om hur flykten ska gå till och deras roll i den. De är beskyddande och kärleksfulla sinsemellan. Det betyder inte att skildringen av fruarna är perfekt, men ”platta karaktäriseringar” toppar inte min lista över problem med den.
Dock vill jag vara noga med att påpeka att jag inte påstår att problemet med hur kvinnor representeras och karaktäriseras i populärkultur inte har någon grund i hur de skrivs utan enbart i hur de läses eller att alla problem gällande representation i Hollywood kan lösas med hjälp av välvilliga, icke-paranoida mothårsläsningar, men det är något suspekt i att i ett andetag avfärda de kvinnliga karaktärerna i Fury Road, för att i nästa förklara hur roliga och häftiga krigarkillarna är. Det handlar inte bara om framställning, utan också om sätt att läsa när The Doof Warrior, om än spektakulär, blir årets bästa karaktär samtidigt som Capable kort beskrivs som ”slavinna”, intressant enbart på grund av skådespelarenas manliga anhöriga. Det är så typiskt att The Doof Warrior blir den manliga karaktär folk klamrar sig fast vid i en film där fokuset egentligen ligger på kvinnor och deras resa och där den manliga karaktär som är mest central, Max, främst får agera sidekick och vars mest heroiska stund är när han räddar Furiosas liv genom att (frivilligt) donera sitt eget blod.
Jag tänker att det sitter så djupt inlärt att vi omedvetet investerar mer tid och engagemang i manliga karaktärer att de blir mänskliga, hela karaktärer på ren automatik, medan kvinnliga karaktärer alltid betraktas med skepsis och misstänksamhet. Manliga karaktärer tillåts bara vara, medan kvinnliga karaktärer måste dissekeras, undersökas och framförallt jämföras för att besluta om huruvida de är feministiska karaktärer eller inte, bra förebilder för unga tjejer eller inte – eller intressanta överhuvudtaget. Och med det menar jag inte att vi ska släppa att kritiskt granska hur kvinnor skildras i media, tvärtom, men det är så deppigt att kvinnliga karaktärer proklameras vara platta, tråkiga eller dåligt skrivna hur de än framställs, känns det som, samtidigt som ett gäng snubbar kan åka runt i bilar och inte göra så mycket annat än att döda folk och vråla ”War!” och ”Witness this!” med jämna mellanrum och samtidigt betraktas som fulländade, roliga, intressanta karaktärer.