Jag såg Interstellar igår och den var jättebra! (Ja, jag vet, jag är lite sent på det.)
Interstellar handlar om en framtid där jordens resurser är på väg att ta slut och klimatet börjar bli för dåligt för att mänskligheten ska överleva. Stora dammoln väller in över städerna så gott som varje vecka, mjöldaggen frodas i den kväverika atmosfären. Likväl måste alla odla mat, för den andel av produkterna som klarar sig behövs.
Filmens inledande kapitel handlar om Cooper och hans familj, hans dotter Murphy och son Tom och hans svärfar Donald. Cooper var förut en pilot för NASA, men när rymdprogrammet avvecklades för att alla ekonomiska resurser behövdes för finansiera matodlingar så blev han bonde istället. Han gillar det inte, men han gör det bästa av situationen genom att använda sina kunskaper till att optimera maskinerna på gården. Han samlar in drönare, får maskinerna att arbeta som skördetröskor genom programmering. Efter att frun dog i cancer är Cooper mycket bitter på grund av att sjukvården inte längre har resurser för att upptäcka cancer längre. All forskning och alla framsteg som mänskligheten gjort har inte längre någon betydelse, vilket också synliggörs genom att man i skolan börjar ifrågasätta att man över huvud taget landat på månen. (Murphy får kvarsittning då hon vägrar gå med på att Apolloprogrammet var en bluff.) Cooper får höra att det inte är någon idé för barnen att gå till universitet och att lärarna uppmuntrar dem till att försöka bli bönder istället, eftersom det inte behövs några ingenjörer längre. Det är en frustrerande tillvaro, som jag tror varnar lite för den boom av anti-vetenskapsrörelser som nu växer sig stark i USA; evolutionsmotståndarna, anti-vaxx-rörelsen, abortmotståndarna etc etc.
Genom vad som verkar vara ett gudomligt ingripande hittar Coop och Murphy en gravitationsavvikelse i Murphys rum (i bokhyllan, faktiskt!) som innehåller en binär kod; koordinaterna till NASA:s hemliga bas. De åker dit och träffar på en grupp forskare som berättar att de för 10 år sen skickat ut ett gäng forskare genom ett svart hål för att hitta en ny beboelig planet åt mänskligheten; projekt Lazaros. Forskarna skickade tillbaka data från 3 planeter som ligger inom bra avstånd, och nu är det tänkt att ett andra uppdrag, Endurance, ska genomföras där man ska undersöka om någon av dessa planeter är lämplig att tjäna som nytt hem för mänskligheten och plan B om man inte kan resa hem igen: bygga en ny koloni för mänskligheten.
Coop anmäler sig som pilot (trots Murphys protester). Murphy är likt Cooper benägen att ifrågasätta och se saker från andra perspektiv, och hon säger sig ha hittat en ny binär kod som har ett annat budskap: Stanna. I en hjärtgripande scen säger Coop farväl till sin dotter, som förgäves försöker få honom att stanna kvar. Han lovar att komma tillbaka en vacker dag, och skojar lite lätt att de kanske är lika gamla då han kommer tillbaka, eftersom svarta hål har en tendens att sakta ner tiden.
Den interstellära resan går av stapeln, de färdas genom det svarta hålet och besöker de andra världarna. Och självklart går inte allt som det är tänkt…
Jag älskar verkligen den här filmen. Jag gillade Gravity med, men jag fattar inte alla som tycker dom är så lika. Detta är en helt annan film. Utan att förringa Gravity (som jag tycker är en toppenfilm) måste jag ändå framhäva att Gravity mer är en actionfilm än en film om universums eviga frågor. Den handlar om att med små marginaler och medel överleva i under omöjliga förhållanden. Det gör visserligen Interstellar med, men Interstellar är Så. Mycket. Mer. Den vågar sig på hissnande spekulationer om universum, vår framtid, vart mänskligheten är på väg, men också kring vad är vi kapabla till att förstå, och se, i universums rumtid? Den är också djupt introspektiv och skådar det som gör oss mänskliga, våra rädslor, våra försvarsmekanismer, vår kapacitet för kärlek, utan att bli cyniska kring det mänskliga tillståndet.
En sak som verkligen berörde mig är scenen efter att Cooper och hans astronautkollega Amelia Brand reser till en planet där varje timme är sju år på jorden. En hel livstid kan förflyta om man inte är försiktig, och självklart fastnar de på planeten ett par timmar, kommer tillbaka till skeppet och lyssnar av år av meddelanden från sina familjer. Det är så otroligt hjärtskärande, dessa oåterkalleliga år där Cooper inte funnits där för sina barn medan de vuxit upp, skaffat familjer, förlorat familjemedlemmar. Det var otroligt gripande.
Interstellar bjöd på mycket spänning. En del scener upplevde jag gav ett krypande obehag, medan vissa var regelrätta nagelbitare. Älskade scenen där de försöker docka med skeppet igen, medan skeppet håller på att krascha mot planeten. En del grejer var verkligen out-of-this-world-galna, och det var också kul. Det påminde litegrann om filmen Contact (som också innehåller Matthew McConnaghey!). Jag äger faktiskt Contact, jag tror jag måste se om och jämföra dessa.
Jag älskar nästan allt av Christopher Nolan och Interstellar är inget undantag. Det är en som berör mig djupt och får mig att känna mig obetydlig och liten i det stora universum, men som samtidigt ger mig hopp om mänskligheten – vi ännu har mycket att lära om vad som lurar bortom tid och rum. (Jag tror också jag håller på att odla fram en hälsosam misstänksamhet mot bokhyllor.)
Avslutningsvis kan jag säga: Tänk vad enkelt allt hade varit om de haft en Tardis!