Grejen med saker jag en gång älskade: Även när jag tror att jag inte är särskilt intresserad längre, kan de plötsligt anfalla och orsaka all the feels.
När det först började snackas om en ny Star Wars-film brydde jag mig inte. Jag hade inga förväntningar och min inställning var ungefär ”jaja, jag lär väl se den”, helt enkelt eftersom jag brukar se de flesta stora sci fi-filmer som kommer. Men i våras kom den där andra trailern, där kameran sveper över en kraschad star destroyer i ökenlandskap till välbekant musik och jag fick helt oväntat precis samma förväntansfulla känsla i magen som jag kunde få a long time ago in a galaxy far, far away när introtexten rullade över skärmen. (Och kors i taket, storslagen rymd-sf där ingen av de två huvudpersonerna är en vit snubbe?)
Just nu går mitt twitterflöde bananas över en ny poster:
Fan ta er, alla inblandade. Jag bryr mig. Snälla, var inte sämst.